NPF- Superkraft eller toksvaghet

Ur Smålänningen 6 dec. 2018

”Mitt liv har kantats av ifrågasättande och misslyckanden både inom det privata och arbetstekniska. Jag har självmedicinerat för att orka med mig själv. Jag har skadat mig själv för den fysiska smärtan är lindrigare än den psykiska.”

”Jag tänker att hade jag fått rätt hjälp tidigare, någon som faktiskt såg mina svårigheter i skolan hade mitt liv varit så mycket annorlunda. Förmodligen lättare.
Jag hade sluppit utstå så mycket sorg, smärta och hela tiden känna att jag inte är bra nog.”

”– Är du bara dum eller rent utav ointelligent? En mening som etsat sig fast i mitt huvud.
Pedagogen förstod nog inte hur han förstörde ett liv där och då!
Jag var 14 år!
Redan då förstod jag att jag var annorlunda.
Det jag inte förstod att det inte är JAG som är felet utan alla andra som inte vill eller kan förstå att vi alla har styrkor och saker vi är mindre bra på.
Mitt liv har kantats av ifrågasättande och misslyckanden både inom det privata och arbetstekniska.
Jag har självmedicinerat för att orka med mig själv. Jag har skadat mig själv för den fysiska smärtan är lindrigare än den psykiska.
Men livet har även gett mig insikt om vad jag klara av.
Jag fungerar bäst när jag ser det visuellt, när jag får en instruktion i taget.
Jag kan tänka klart när jag spelar samma låt om och om igen i hörlurarna. Gärna på högsta volym.
Jag älskar att titta på samma film om och om igen för då händer det inget jag inte kan bli överraskad av eller kontrollera.
Jag kan inte måla naglarna för jag kan inte sitta still så länge tills lacket stelnat.
Detta då jag redan planerat att göra tusen saker i tankarna.
Du kanske inte tror att jag hör när du talar till mig då jag plockar med disken men det är då jag hör dig som bäst.
Däremot planerar jag middagen i huvudet när jag tittar intresserat på dig när du talar. Detta om jag finner samtalsämnet ointressant för stunden.

Jag kan inte läsa en bok för redan efter halva sidan om den inte fångat mitt intresse sätter orkanen igång.
När jag älskar då älskar jag galet mycket men när jag hatar då avskyr jag! Relationer och bekräftelser både bra och dåliga har avlöst varandra. Jag tröttnar lätt likaså den jag lever med. Jag är mycket eller ingenting!
I min värld är allt svart eller vitt.
I min värld är jag antingen otroligt glad, hyper, kreativ å andra sidan deprimerad, apatisk eller orkeslös.
I min hjärna är det en orkan dygnets alla timmar. Svårigheter att fokusera, se de sociala spelen och hantera min impulsivitet.
Jag har sårat många, gjort mig själv till ett åtlöje för jag kan inte alltid sålla ut vad man säger och inte i olika situationer.
Jag har haft arbetsgivare som inte förstått mina styrkor och bara fokuserat på svagheterna. Jag har förlorat arbete och inkomst för att de inte har kunskapen att ta tillvara på mina styrkor. Inte för att jag misslyckats. Det ser jag nu.
Kunskapen att se människan, den lilla som stora är inget samhället klarar av.
Varken i skolan, samhälle eller ute på arbetsmarknaden.
Jag har haft otaliga psykologer, läkare som tror de dämpar mina svagheter med samtalsterapi och lugnande antidepressiva mediciner.
Det gör de initialt men samtidigt så tar de bort mina superhjältegenskaper. De tar bort MIG!
I dag försöker jag hitta strategier för att överleva.
Det gör jag genom rutiner, struktur och ha allt förberett. Ha kontroll.
I hela mitt liv har jag bett om svar.
Jag har många gånger försökt släcka mitt liv för att få tyst på orkanen i mitt huvud som ibland dånar värre än vanligt.
Ge pedagogen rätt. Hens ord som fått mig att tro att det är den bästa vägen för min omgivning och mig själv under så många år. Döva min sorg över att mitt impulsiva handlande och agerande som gett konsekvenser så som dålig ekonomi, utanförskap och psykisk ohälsa.
Men varje gång har en annan pedagogs ord räddat mitt liv. Ord som fått mig att resa mig upp.
En pedagog som under ett utvecklingssamtal på lågstadiet sa till två oroliga föräldrar:
– Ni behöver inte oroa er för **** för hen kommer alltid klara sig.
Denna meningen har i de svåraste situationer fått mig att orka. Tagit bort kniven som skurit upp blodiga linjer på min arm.
Varje månad i två års tid har min kontakt på vuxenpsykiatrin ringt för att meddela att jag fortfarande står i kö för utredning. Två år!
Uppgivenheten hos kontakten är tydlig och ursäkten är brist på resurser.
Men jag kan inte sätta mig själv på paus.
Diagnosernas symptom sätts inte på paus för att hjälpen inte finns.
Jag tänker att hade jag fått rätt hjälp tidigare, någon som faktiskt såg mina svårigheter i skolan hade mitt liv varit så mycket annorlunda. Förmodligen lättare.
Jag hade sluppit utstå så mycket sorg, smärta och hela tiden känna att jag inte är bra nog.
Jag vet att jag har superhjältekrafter, det har jag visat för mig själv.
Men då och då stöter jag på kryptonit som gör mig svagare. Vissa för stunden andra under längre tid.
I dag har jag ett betydelsefullt arbete med en arbetsgivare som ser mina styrkor och tar tillvara på dem.
Och jag glänser!
Jag är på väg att ta kontroll på mitt liv igen för att jag blivit sedd. Men jag vill också ha svar på orsaken till MIG, inte en diagnos för kunna ge mig ursäkter.
Att bli sedd är något jag tror arbetsgruppen i Ljungby under Attention kommer kunna göra för många. Stora som små.
Nå ut med kunskap, visa bristerna och ge förslag på lösningar.
Gruppen har redan hjälpt mig träffa andra med samma egenskaper och jag är inte ensam.
Tillsammans kanske vi kan göra ett försök att radera ut all kryptonit i skolan och i samhället.
Rädda fler från att faktiskt skada sig själva och till slut inte se något annat alternativ än att släcka sitt liv.
Jag har äntligen förstått.
Jag inte är dum eller ointelligent.
Jag är en superhjälte och jag kommer alltid klara mig.

Advertisements
Create your website at WordPress.com
Get started
%d bloggers like this:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close